Nyårsresa till Vietnam
Vi har dragit oss lite för att åka på långresa i bil med barnen. Dels tröttnar de rätt snabbt på att sitta still, dels tar det sån tid att resa i Laos på dåliga vägar med rörig trafik. Men nu när Sara hunnit bli två och ett halvt tyckte vi det var dags. Och vi måste ju passa på när vi har rymlig buss!



Med mormor, morfar, morbror, fotbollar, dvd-spelare o nintendospel inpackade körde vi från Vientiane tidigt på morgonen. Målet var att hinna fram till Konglor Caves innan det blev mörkt, för i mörker vill man helst inte köra här. Många kör helt utan lyse, kanske med några för många Beerlao under västen och vattenbufflarna har så dåliga reflexer. Morbror Klas hade födelsedag och spanade ivrigt efter glasskiosker. Vi skrattade lite rått åt honom, för det är inte så tätt mellan glasskioskerna på laotiska landsbygden precis :-) Men god nudelsoppa kunde vi hitta utmed vägen.

Några timmars körning söderut, när man når Hinboun District, börjar bergen torna upp sig. Landskapet är rätt dramatiskt med klippiga bergskammar. Man möter inte så många andra trafikanter här. De enda vi mötte var två äldre damer. De kom på varsin motorcykel - från England! Tidigt nästa morgon var det dags för första äventyret. Att åka in i Konglor Caves, där Hinboun floden flyter 7 km rakt genom berget. Med pannlampor o flytvästar på susade vi fram i båtar i mörkret. En häftig upplevelse!



Nästa stopp var Savannakhet. En sömnig stad utmed Mekong som var administrativt centrum under franska kolonialtiden. Därav alla vackra, men bedagade, gamla franska hus och t o m en katolsk kyrka! Det finns även ett kasino (!) och ett dinosauriemuseum i stan (många fynd i trakten), men det sparar vi till en annan gång för nästa dag väntade en lång resa österut och över till Vietnam. Några mil före den vietnamesiska gränsen blev trafiken plötsligt lite snabbare och alla tutade som tokar. Tutar gör man sällan i Laos, så kontrasten blev rätt stor. Så blev det grönt, lummigt och regnigt. Lite nervösa var vi allt över gränsöverfarten. Att vi skulle få ta in bilen i Vietnam och att de skulle godkänna våra svenska körkort som Gunnar själv översatt på google translate (!) till vietnamesiska. Internationellt körkort gäller nämligen inte i Vietnam, utan bara inhemskt. Men vi var över gränsen på en timme och skulle försöka hinna ner från bergen innan det blev mörkt. Sen var det ju bara att susa fram på Highway 1 ner till Hue, så det skulle väl inte vara några problem att hitta utan vägkarta?! Ha, ha! För det första finns det inte några vägskyltar i den här delen av Vietnam. Varken med vägnummer eller ortsnamn. För det andra visade sig Highway vara långt värre och långsammare än vägarna i Laos. Dessutom fyllda av mopeder, mopeder o åter mopeder. Förutom de vanliga bufflarna och getterna då. Mycket trötta hittade vi sent fram till vårt fina hotell i Hue som ligger utmed Parfymfloden.



Puh, nu skulle vi inte åka bil på en hel dag. För nu var det dags för sightseeing i den gamla kejsarstaden. På 1800-talet lät kejsarfamiljen bygga en hel stadsdel till sig innanför ringmurar. Stora delar blev bombat av amerikanerna under kriget, men man har återställt mycket. Många saker i Vietnam påminner om grannlandet Laos, men det som slår en, förutom den kaotiska trafiken, är vilka otroliga affärsmän vietnameserna är. I Laos får man ofta väcka butiksägaren när man vill köpa nåt. I Vietnam blir man påhoppad direkt, och vill man köpa nåt så frågar de direkt om man ska ha två eller tre, eller om lilla mannen inte ska ha nåt också!



Så fortsätter vi söderut längs kusten. Vackert, så vackert, med de gröna risfälten, bergen och havet. Vi har nu passerat Ho Chi Minh-leden, men överallt påminns man om kriget genom alla gravplatser på kullarna utmed vägen. När vi passerat ett bergspass i Danang ska klimatet ändra på sig från det regniga, råa vinterklimatet i norr, till torrt, soligt strandväder. Men icke! När vi kommer fram till de långa sandstränderna i Hoi An är det samma regn och blåst som norröver. Vi behåller fleece-tröjorna på, spenderar dagarna med strandfotboll under skydd av kokospalmer, cykelturer utmed kusten och så går till skräddaren. Hoi An är känt för sina textilier och skräddare och här kan man få vad man vill uppsytt på nolltid till löjligt låga priser. Staden Hoi An är en gammal handelsstad med portugisisk, kinesisk, japansk och vietnamesisk arkitektur. Numera tillhör stan ett av Unescos världsarv och är en idyllisk liten ort att strosa omkring i utmed floden. Förutom textilier, finns här keramik och smycken. Och så den goda maten! Inte alls så stark som det thailändska och laotiska köket, men härligt smaksatt med t ex citrongräs och vitlök. Många skaldjur, grillade fiskar och färska vårrullar blev det...





Inte långt från Hoi An ligger My Son, en ruinstad från kungariket Champa. My Son var religiöst och intellektuellt centrum i kungariket och troligtvis även gravplats för kungarna. Härlig känsla att strosa runt bland ruinerna som ligger i en dal ute i djungeln. Sen räckte det med bil tyckte kvinnor och barn, så vi tog flyget hem till Vientiane medan Gunnar och morfar i stort streckkörde bilen hem på två dagar.

Julpicnic och pyntat i trädgården

Granar är det ont om här, men visst blev vårt vackra frangipani (Laos nationalträd) flott i julskrud!? Bra förresten med en badstege för att nå upp. Och nu på julaftonsmorgonen har vi haft lite julfika i trädgården. Röda luvor är ett nytt och fortfarande ganska ovanligt inslag i den Laotiska gatubilden.

God Jul! Merry Christmas!
Önskar Lindh i Laos.

Bakom kulisserna
Vad är då detta? Jo vid bröllop då kan man klä upp sig så här i Laos. Vi besökte en av alla fotostudios i Vientiane. Efter viss språkförbistring, och sen flera timmar sminkning och uppsättning av hår (för 2/5 av oss, guess who) var vi klara för fotning. David först något motvilligt, men med ett svärd i handen gick det hela galant! (klicka på bilden för att se den i större format)

Luciafirande på svenska skolan
De svenska barnen i Vientiane blir bara färre o färre och yngre o yngre, men även i år fick vi till ett fint luciatåg! Hanna gick stolt först som lucia och hade ett koppel av tomtenissar med mycket spring i benen efter sig. Efter en lång stillasittande dag i skolan behövdes det många varv runt huset och lite tomtefotboll innan de kunde stå still!

Sara, som övat sånger och klätt ut sig till tomte under många dagar, ville inte alls gå luciatåg när stunden väl var inne. Hon slängde av sig tomtedräkten och for runt som ett jehu i stället för att få så mycket uppmärksamhet som möjligt. En besökande cyklist från New York gjorde succé som tomte när han efter glöggfikat delade ut klappar till alla barnen.

Höstens besök
November försvann i rasande fart. Kanske beror det på att vi hann med två Sverigebesök på två veckor! men första besöket kom redan i oktober. Det var familjen Kullman från New Dehli som var här för första gången sedan de flyttade från Laos för dryga två år sedan. Någon underhållning behövde dom inte direkt, de hade fullt upp att hälsa på alla gamla vänner och återuppleva Vientiane. Och så prickade de ju in min 40-årsfest också!

I november kom i alla fall fastrarna Ulla o Lena. En aning trötta kan man säga, efter att ha sprungit runt i Bangkok en hel dag direkt efter långflygningen från Sverige. Ja, ja, sen fick dom i alla fall några relativt lugna dagar här. Sara var lycklig att nästan ha mormor här och David nöjd att hitta några som orkade spela Uno lika länge som han varje kväll! Sen satte vi fastrarna på bussen för en långresa upp till Luang Prabang. De verkade mycket nöjda...

Några dagar senare kom familjen Fagerström. Till skillnad från förra besöket, var detta besök bokat sedan lååång tid tillbaka. Våra kära vänner, som går under slogan "bättre tidigt än sent", dök upp punktligt. Eftersom det var arbetsvecka hängde de med i vår vardag och så gjorde vi några småutflykter. Jättekul att ha dem här och att få lära känna lille Filip lite bättre!

Pepparkaksbak på Laos nationaldag
Idag är det Lao Peoples Democratic Republics nationaldag. Vi firande med pepparkaks- och lussekattsbak och fotbollsspel i trädgården. Som mest var vi väl ett tiotal ivriga barn som kavlade, knådade, och nallade russin. Vår adventsmusik överröstades av Lao-grannen som körde fullt ös på stereon hela dan. Visst får man kämpa lite för att få den där riktiga adventskänslan, men tänk ändå vad gôtt av kunna sitta på gräsmattan med adventsfikat.

On Safer Ground - Team from Laos visit Gothia Cup
Titta på detta klipp om Laos första fotbollslag i Gothia Cup.

Just in Time
Inom kort är det dags för Vientiane 450 år och stort jubilerande. Följaktligen är det ett väldigt putsande i stan igen (sist var inför SEA Games i december förra året). I morse var det kantstensmålning som stod på schemat och en väldig aktivitet på vår väg in till centrum. Som synes är det 100% manuellt arbete och på en förmiddag var flera kilometer färdigmålande, så som du förstår var det många händer som var mobiliserade.

En sprudlande, trumpetande helg
Det var fyra år sedan vi var i den tidigare kungliga huvudstaden Luang Prabang, så det var dags för ett nytt besök tyckte vi. Egentligen var vi sugna på att köra bil upp. Det är bara 40 mil dit, men eftersom resan tar uppemot 10 timmar och flyget bara 40 minuter så blev vi nedröstade av barnen.

Och ja, den lilla charmiga staden är lika vacker som tidigare, belägen på en halvö mellan två floder, med gyllene tempel och pampiga franska kolonialhus. Men i och med att Unesco utnämnde staden till världsarv för ett antal år sen, så vimlar det nu av turister. Inte bara backpackers som i många andra delar av landet, utan en hel del "komfortturister" och lyxhotellen växer upp som svampar.

Vi var sugna att prova svenske Urbans nya hotellrum. Vi sjönk ner i varsin supermjuk, justerbar svensk säng och ville knappt stiga upp igen! Barnen var lyriska och gillade också skarpt den svenska frukosten och att få åka runt i hotellets golfbil i stan. Men åker man till Luang Prabang ska man inte bara strosa runt på nattmarknaden, se munkarna i gryningen och shoppa siden. Det finns massor av spännande aktiviteter i omgivningarna.

Vi fick nys om Elephant Village, som tar hand om arbetslösa elefanter och anordnar olika utflykter. Här hittade vi vårt ställe! Vi tog flodbåt upp till de häftiga vattenfallen som ligger mitt i regnskogen. Nu efter regnperioden är de välfyllda och så roliga att klättra runt i och bada i de små poolerna. Att sen rida elefant i floden var magiskt. Att vi var tvungna att åka båt för att komma till vår bungalow från restaurangen var ju lite märkligt, men gjorde bara stället mer spännande!

Fantastisk elefantridning i Nam Khan-floden utanför Luang Prabang i morse. Vi på elefanten längst fram.

Nung, Song, Sam - Faster, Harder, Deeper!
Så var det då äntligen dags för Vientianes årliga Boat Racing-turnering. Hela hösten har vi svettats och tränat tillsammans ute i byn där det är tradition att man bjuder in falanger (utlänningar) till laget. Vi är med och sponsrar båtreparationer, nya paddlar och flytvästar (som ingen använder) och får i gengäld en upplevelse utöver det vanliga.

Tidigt i morse drog vi på våra tävlingskläder och tog oss ner till stan som redan då var avspärrad och utmed flodkanten trängdes massor av folk. Stämningen var hög och alla 20 lag i sina färgglatt dekorerade båtar körde träningsheat upp och ner för floden. Så plötsligt gick startskottet och vi hann inte riktigt fatta att den riktiga tävlingen var i gång. Den lite loja, nonchiga stämningen som rått på träningen var som bortblåst och de dunderstarka laotiska bykvinnorna (som är vana hårt arbete på risfälten) satte takten och tillsammans fick vi 40 tjejer båten att forsa fram. En otrolig adrenalinkick och nära-döden-utmattning som slutade med att vi vann våra heat!!Segerstinna tog vi oss i land på en sandbank mitt ute i floden och dansade laotiska segerdansen och tog oss ett svalt, lerigt dopp!

Fastan är slut - festen kan börja!
Idag firar vi Boun Awk Pansa, som markerar slutet på den buddistiska fastan. Tidigt i morse åkte jag (Eva) till templet i den by där jag tränar paddling inför Boat Racing i morgon. Jag var med om en tak bath-ceremoni där man ger munkarna gåvor i form av godis, frukt och pengar. Munkarna har fastat i tre månader och får nu lämna templet. Efter ceremonin plockades mat fram bestående fav det bästa byn kan åstadkomma. Först åt munkarna och sedan alla vi andra (kvinnor). Det är mest kvinnorna som för de laotiska traditionerna vidare. Männen finns i bakgrunden, men det är oftast kvinnor i templet, förutom munkarna då.

Jag måste medge att allt inte är gott. Inälvsmaten, alla skalbaggar och odefinierbara, illaluktande röror hoppar jag över. Men man kan alltid doppa sitt sticky rice i alla de goda röror och grytor som finns på de små borden. Nä, för tallrikar o bestick får man inga.

Munkarna välsignade sedan vår båt och alla bybor var samlade nere vid floden för att bygga den "fire boat" som ska antändas ikväll. Överallt i byarna, inne i stan och i alla tempel, tänds ikväll tusentals ljus och små båtar gjorda av bananblad, dekorerade med blommor och stearinljus sätts i floden. Båtarna för bort all olycka och kommer med lycka. Och tittar man riktigt, riktigt noga kan man ikväll få se hur Nagas (den mytomspunna vattenanden) skickar upp eldklot på himlen över Mekong :-)

Samtidigt i Sepon
Som en högteknologisk ö mitt i en eftersatt del av södra Laos ligger koppargruvan, en av Laos största arbetsplatser. Här arbetar drygt 5000 personer varav flera hundra västerländska experter. På bolagets egna flygfält landar jag (Gunnar) i en liten Cessna för att utföra ett konsultuppdrag. Före jobb så är det incheckning med strama rutiner. Men ändå påminns jag om att jag trots allt befinner mig i Laos. Så medan jag släpps in på området så får kossorna vackert vänta utanför.

All visitors must report to Administration office.

Dagens bild - grönt är skönt
Risfälten är som vackrast nu, i slutet av regnperioden. Här är en bild från flygningen över Sepon i fredags och från helgens utflykt till Ban Sufa utanför Vientiane.

Vardag
Visst blir det vardag även här, om än i lite lugnare och behagligare tempo. Vad fördriver vi då tiden med allihop?

Idag när jag besöker Gunnar på hans kontor sitter han och filar på den förhandlingsutbildning som han ska genomföra på ett Australienskt gruvbolag i södra Laos nästa vecka. Det gäller att han genomför en riktigt, riktigt bra kurs, för då finns möjligheter att utbilda många fler på det företaget. Gunnar håller också på att dra ihop höstens första möte för Nordic Business Forum som han har dragit igång. Ett mycket uppskattat nätverk för skandinaviska entreprenörer här i Laos. Se förresten så nöjd han ser ut med sin logga på grinden!!

Jag (Eva) pluggar i höst marknadsföring och en kommunikationskurs. En del är gammal skåpmat för en gammal räv som jag ;-) men en hel del nytt som är intressant. Sitter ofta hemma, t ex på balkongen som idag, men det är rätt många störningsmoment. Är det inte vattenbilen eller elbolaget som kommer för att leverera eller hämta upp pengar, så sitter det en kille uppe i kokospalmen som alldeles nyss. Ja, han skulle plocka ner mogna, och därmed livsfarliga kokosnötter. Dyrt, kan man tänka sig att tillkalla en plockare som ska hela vägen upp i höga palmen. Vet du vad det kostar? Jo, han vill gärna ta med sig nötterna hem som han plockat…
Och igår, när jag bara skulle sträcka på benen och gå en runda i trädgården så fick jag gripa in när trädgårdsmästaren vilt fäktandes med sopkvasten försökte döda en skorpion. Med varsin kvast lyckades vi tillslut fånga den otroligt snabba besten. Såja, sen tillbaka till studierna…

Vid lunch tutar det utanför grinden och då är det skolbussen som kommer hem med en liten trött Sara. Åh, hon är så stolt över att få gå på dagis och ha egen ryggsäck. Och vi märker verkligen hur stimulerad hon är av att leka med jämnåriga varje dag.

För Hanna, som börjat 5:an, är mycket nytt i år. Ny lärare (man byter i och för sig varje år) som kräver lite mer av de stora 10-åringarna. Mer självständigt arbete, veckoläxor de själva får planera hur mycket tid per läxa som behövs per dag, och rätt avancerad matte. Hon kämpar på och tycker höjdpunkterna är bild, drama och sport.

David sitter just nu och bygger lego och sjunger för fullt på engelska. Många konstiga nya ord är det. Steget från svenska förskolan till första klass på VIS var rätt stort. Så många konstiga regler, sitta still så mycket och läsläxa varje dag. Han är rätt trött när han kommer hem på eftermiddagarna och har bara fotboll som aktivitet efter skolan. Och som han sa häromdan: "Jag har en svensk hjärna och en engelsk, men det verkar som om den svenska är större.”